blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 86
påstods vara den stora "lyckan" när de lanserades. Jag tänker på vissa typer av driver med
trampolineffekt, fairwayklubbor, hybrider och andra verktyg. Nu är de inte längre tillåtna och
ska ersättas med nya. Allt för vår inbillade lycka och till gagn för omsättningen. Visst går det
att göra lysande affärer när alla goda säljkrafter samverkar, och ändamålet helgar medlen.
Jag anar en dold sammansvärjning här, och ska, som Frälsningsarmén säger: Grytan hållas
kokande, då kommer nog en del andra ”verktyg” som vi har att spela med också förbjudas.
Stjärnorna ställer gärna upp och påstår att deras framgång är betingad av det ena eller det
andra, men de ställer bara upp för de som betalar dem bäst för att de ska påstå det.
Sanningshalten i sådana budskap är noll. De e bare ljug alltihop, sa Jokkmokks-Jokke.
Golfens kommersiella företrädare har så till den grad lyckats i sina uppsåt att jag och andra
Svarte Petter ibland beter oss på ett underligt sätt.
Hur ska jag annars kunna förklara det fenomen som redaktör Tobias Bergman beskriver i
tidningen Svensk Golf nr 10/2006:
Tänk att det finns så många dårar i ett så litet land
Cirka 150 tusen svenskar tittade på proffsgolf på Barsebäck och Bro – Bålsta för ett par
veckor sedan. Det är egentligen en fantastisk siffra. För tänk att vi är så många dårar i ett
så litet land. Vad ska man annars kalla människor som hostar upp hundratals kronor för
att bli insläppta på en idrottsarena med vetskapen om att det bara kommer att få se ungefär
en procent av alla action som kommer att utspela sig under dagen.
En procent! Det är ju för f-n som att se första minuten av AIK-Djurgården, hälften av
fjärde gamet när Björkman möter Nadal, eller när Kajsa Bergqvist klarar 1,87 i första
försöket - och därefter lämna området glad i hågen, varmt talandes om hur fantastiskt
skickliga utövarna är.
När man dessutom tänker på att man knappt vågar knäppa en skjortknapp eller bita
sönder en halstablett, utan att få onda blickar av brittiska medelmåttor eller folkilskna
funktionärer blir det än mer obegripligt att vi står där. Eller att vi kan hänga i timtal och
vänta in ledarbollen, eftersom vi hittat en kanonplats intill repet, för att när den väl dyker
upp varken få en skymt av spelare, boll eller hål på grund av alla fotografer, caddies,
tavelbärare, kommentatorer och annat löst folk som tror att det har samma egenskaper som
skyltfönster. Att golf på TV är överlägset liveversionen är förstås helt givet. Ändå älskar jag
varenda sekund av spektaklet, varje gång jag besöker en golftävling.
Vad är det som får oss att bete oss så här?
Kan det vara detta med hjärnan (?) som John Daly sa
Eller är det andra krafter som påverkar vårt märkliga beteende? Vad är vi ute efter när vi så
uppenbart låter oss bli dragna vid näsan gång på gång. Men hur som helst med orsaken. Det är
ändå ett hälsotecken att det finns någon med insikt i ämnet som reagerar på tokerierna, även
om han fegar och tar tillbaka det mesta i sista meningen.
Den uppriktiga kritiken fick inte bli alltför framträdande och påtaglig eftersom målet för
kritiken vid det tillfället satt på hans egen födkrok. Tobias Bergman visste vad som gällde
(!) han var under 10 år chefredaktör för SGF:s tidning Svensk Golf.
Utmaningen för mig i golfen är att vara mig själv i en värld
där många försöker få mig att vara någon annan
Jag gillar golfen, den har bidragit med mycket gott i mitt liv. Jag har genom åren, och i golfen
träffat massor trevliga människor som berikat min tillvaro, och jag har fått nyttig motion och
omhuldad friskvård, även om en del av den sedan har offrats på det 19:e hålet.
86
