blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 68
För att travestera Anna Maria Lenngren: Tänk när jag hade 36 i handicap, jag minns den
ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden tätt följde mina spår.
När jag började spela golf trodde jag att jag med min inbillade talang snabbt skulle komma
till singel-hcp. Jag spelade golf nästan varje dag under min rehabtid, och jag klättrade i hcpstegen. Men när jag var mest ivrig i att uppnå det slog det mig en dag hur meningslös strävan
var. Jag ställde frågan; vad skulle jag ha för glädje av ett singel-hcp? Vad skulle ett sådant tillföra mig? Jag blev då införstådd med, och övertygad om, att ett sådant inte skulle fylla någon
vettig funktion i mitt liv. Den insikten har sedan dess styrt mitt golfbeteende.
Att låta mig hetsas till att nå "högre höjder" i golfen innebar
att jag blev fiende med mig själv
Jag insåg plötsligt att singel-hcp bara skulle göra mig olycklig i mitt golfande. Det skulle
innebära, att varje gång jag gick ut för att spela skulle jag terrorisera mig själv, förfölja mig
själv och jaga mig in till döden i min iver att kunna förbättra detta hcp, eller i varje fall att
försöka försvara det.
Skulle det kunna försvaras, och förbättras, insåg jag att jag då nästan måste viga mitt liv åt
golfen - och att lägga all min fritid på golfbanan. Men det ville jag inte göra.
Att försöka nå singel-hcp fann jag därför inte längre någon mening med, eller glädje i. Ville
jag nå scratch skulle jag nästan behöva bosätta mig på golfbanan och det ville jag absolut inte
göra. Golfen för mig är trots allt bäst när jag har lite distans till den.
Fred sluter man inte med vänner, fred sluter man med fiender
Jag insåg att jag var fiende med mig själv - och slöt fred. Från den dagen vände mitt hcp uppåt
igen, och jag blev en lyckligare golfare och en lyckligare människa. Jag är nöjd med det hcp
jag nu har och som jag kan spela på när lyckan står mig bi. Och att jag inte längre behöver
jaga livet ur mig för att sänka mitt hcp. Nu har jag glädje av min golf varje gång jag går ut.
Erfarenheten har lärt, att den roligaste golfen har jag när jag spelar på en hanterbar nivå
någonstans mellan 18 och 36 i hcp. Jag kan då gå ut på banan utan prestationsångest, och jag
kan ta dagen som den kommer utan att hetsa upp mig allt för mycket.
När jag spelar golf gör jag som grisarna, använder huvudet
För att nå resultat i min golf har jag lärt av grisarna, att det blir bättre om man ”tänker” med
fötterna och låter huvudet göra jobbet, klubbhuvudet.
Mitt huvud använder jag bara till att sätta kepsen på. Jag har förstått att jag inte ska använda
hjärnan när jag spelar för då blir det mesta fel.
Golfens stjärna, John Daly, visste nog vad han talade om när han sa: I golf har man ingen
nytta av hjärnan, i golf är hjärnan bara i vägen!
I mitt fall insåg jag att det inte gick att kopiera andra för att bli en bra golfspelare. Jag lärde
mig att det inte fanns några genvägar till framgång. I början gick jag till pron i tid och otid när
det tog emot, men jag tyckte inte att min golf därmed blev bättre.
Jag lyckades aldrig hitta den pro som på några 25-minuterspass kunde lära mig spela bättre
golf än den jag redan kunde.
Efter träningarna stod jag där som en åsna mellan hötapparna. Mer förvirrad än tidigare och
med ett raserat självförtroende som det sedan tog mig månader att återskapa.
Jag insåg - att skulle jag få ut något mera av en pro än tvivel då måste vi nog kampera ihop
på heltid. Men till det fanns det självfallet inte utrymme för i min budget.
68
