blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 67
av de yngre årgångarna. Jag är pensionär och spelar nu på Gubba-Touren, ATP-Touren,
SPF-Touren, PRO-Touren och andra ”tourer”. Samt att jag några veckor per år brukar spela
på de motsvarande "tourerna" på spanska solkusten, eller i Portugal.
Visst har jag det bra i Sverige, men det är snart också det enda jag har
Hemma försöker jag spela golf ett par gånger i veckan när vädret tillåter. På så sätt håller jag
mig fortfarande i hyggligt trim. Men jag har nu omfördelat siffrorna något så till vida att
vikten nu är något sämre, men att mitt hcp är något bättre. Bättre i den meningen att mitt hcp
har stabiliserat sig på en nivå som bättre passar en pensionär och ATP/PRO-Tourspelare än
det hcp som jag hade på "toppen" av min golfkarriär.
Golflycka för mig det är att vara vän med mig själv,
och jag har slutat terrorisera mig själv när jag spelar golf
Och jagar inte längre mig själv i avsikt att försöka nå ett lägre hcp. Jag har insett, att om jag
ska bli lycklig med min golf då ska jag begränsa mina krav. Jag insåg att jag aldrig skulle
kunna lära mig att först träffa bollen och sedan ta torv. Det blev alltid det omvända. Nu är jag
tillfreds med det hcp jag uppnår när jag har det bra ute på banan. Det var för mig ingen större
glädje att ståta med ett hcp som jag nästan aldrig kunde spela på. Vad ville jag bevisa med
lågt hcp, och vem skulle jag bevisa det för? Vad jag förstår bevisar en sådan strävan inget
annat än att jag kan betraktas som galen som strävar efter det.
Olyckan var att jag trodde mig inte kunna det jag ville,
och att jag nästan strävade ihjäl mig för att uppnå det
Det har jag alltså slutat med. Numera är jag lycklig med min golf så som den gestaltar sig från
gång till gång. Men jag träffar ibland knäppgökar som säger sig ha hcp som de uppenbarligen
inte är förtjänta av, och som de inte är betjänta av. Som därför lider helvetets alla kval varje
gång de går ut på banan. De klagar, svär och beter sig illa varje gång de slår ut och långt innan
bollen ens har landat. Och de skäller på sig själva som om det skulle vara till någon hjälp.
Jag känner en sådan knäppgök som alltid klagar på allt han gör på banan, och på allt runt
banan. Vid ett tillfälle gjorde han en birdie som han borde varit nöjd med. Men han tyckte: De
är för dåligt att jag inte kunde få en eagle nu när jag ändå var så nära. Att klaga på andra
kan jag möjligen förstå, men att klaga på sig själv är tämligen fantasilöst.
En del knäppgökar hetsar sig själva i sin golf med att fly
från något som inte borde förfölja dem
Deras resultat brukar ofta vara långt från det de borde vara med tanke på det hcp de säger sig
ha. Vilken glädje kan de ha av sin golf undrar jag. Jag vill i varje fall gärna tro att det finns en
större mening med mitt liv än att jag alltid ska sträva efter att uppnå ett lägre golf-hcp. Det
finns annat i livet som är vettigare att sträva efter. Men att alltid sträva är inte hälsosamt.
Erfarenheten har lärt mig - att när det gäller golf och annat då är det klokt - att först tar jag det
lite lugnt … och sedan tar jag dagen som den kommer.
Och håll med om att det var ett föraktfullt och undervärderande uttalande av en av landets
då tyngsta politiker, detta med födandet av oss 40-talister. Ibland undrar jag hur det står till
med omdömet hos en del av våra folkvalda knäppgökar.
För att bli riktigt bra i golf måste annat bra offras
Jag insåg, att om jag ville nå långt i min golf krävdes det enorma insatser av tid och övning.
Skulle jag bli riktigt bra måste jag ställa nästan allt annat åt sidan, och det ville jag inte.
Dessutom var jag för gammal. Och ärligt talat så saknade jag också talangen.
67
