blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 65
vill ibland kunna nå det hcp vi fick den sommardag marken var torr och bollen rullade lika
långt som den flög. Och som i de flesta fall då avgjorde vilket hcp vi skulle ha resten av
året. Jag menar att vi inte har ett rättvisande system som visar vår egentliga spelförmåga vid
de normala väderförutsättningar som oftast råder i landet.
Ett mer utslagsgivande system gör spelet mer attraktivt och inspirerande
Som det är nu är det få spelare som är nära sina hcp i 9 ronder av 10! Vad är det för nöje i
det? Det är väl meningen att vi ska kunna spela på, eller nära våra hcp, de flesta gånger vi
spelar. Om inte så blir fallet då har vi väl fel hcp?
Om detta ”lyckotillstånd” inte inträffar oftare än vad som nu är fallet för flertalet av
oss då kommer många att tröttna på golfen, och att ge upp den.
Dåliga system har orsakat många ”tappade sugar” genom åren
Tidigare fick vi bara höja vårt hcp med 2 slag per år. Det har nu ändrats så att vi får höja oss
hur mycket som helst. Ett förnuftigt beslut som kommer att glädja många golfare.
Innan var systemet ogint och fientligt mot oss som var komna upp i åren - och som inte
längre kunde räkna med att förbättra vårt spel. Att det tagit så lång tid innan golfens högsta
ledning insåg denna felsyn är beklagligt. Detta har straffat ut många golfare genom åren.
Som systemet var innebar det många "tappade sugar" bland äldre golfare, som beroende på
avtagande förmåga aldrig hann ikapp sitt eget hcp. På grund av det dåliga systemet fann
många äldre spelare att de med åren spelade allt längre bort från sina hcp, vilket gjorde många
ledsna. När vi blir äldre har vi ändå mycket emot oss i golfen så till det behövs inte mer hjälp.
Vi kunde vända oss till hcp-kommittén i klubben för att få höjt våra hcp, men hur roligt var
det? Men från år 2012 har systemet ändrats. Nu sköter det sig självt när vi spelar registrerade
ronder och det är utmärkt.
Vad framgång i golf än må kreera är det tillfälligt, ljuvligt men kort,
och det dör som en stormvind i öknen bort
Golfen må vara en ädel sport, men den har ett simpelt ideal. Golfen, som kräver kunnande,
har en turhändelse, ett skitslag på nysvenska, som det mest prestigefyllda och åtråvärda målet:
Hole In One, HIO. Jag har svårt att förstå varför golfare skattar detta så högt när vi i stället
borde uppmärksamma Eagle och Albatross mer.
Att det är så är nedvärderande för golfen. Ett HIO kan vilken klantskalle som helst få till om
(o)turen är framme, men att göra en Eagle, och framförallt en Albatross, kräver ändå ett mått
skicklighet. Gjorda Eagle och Albatross tycker jag att vi ska dekorera väggarna med i klubbhusen i stället för som vi nu gör, att vi skyltar med vilka som har haft turen att göra HIO.
Lyckan med ett HIO är fejk, en illusion bland många andra illusioner som frodas i golfen.
Med tre turslag slog jag min lokala golfvärld med häpnad
Jag är en dålig golfare, men med en ny hybrid och fylld av extra dådkraft gjorde jag HIO på
Bedinge, på Söderslätt och Bokskogen GK, men det struntade jag helt i. Jag bjöd medspelarna
på champagne, men i övrigt brydde jag mig inte, och mitt namn finns inte på några HIO-skyltar. Mina HIO var ingen prestation utan ren tur, eller otur när jag ser till priset för champagnen. De var resultat av tur och var inte värda att dokumenteras för framtiden.
Oavsett vad det gäller i livet så vill jag helst bli ihågkommen för annat än slumpmässiga
tillfälligheter, illusioner och tur. Att vinna på lotteri kräver ingen skicklighet som är värd att
uppmärksammas. Bland amatörerna i Sverige görs det årligen ca 3 tusen HIO, färre Eagle,
och ännu färre Albatross.
65
