blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 55
Inte alla klubbstyrelser har insikten att golfare är som folk är mest
Det tycks nu vara allt fler nördar som bestämmer i golfklubbarna. Som mer ser till sina egna
intressen än till flertalets. Nu ska banorna "utvecklas", som det så vackert heter. Banorna ska
bli längre, krångligare och allt svårare att uppnå vettiga resultat på för många av oss.
Men det förväntas ändå att vi samfällt ska stå upp och applådera allt det nya. Att vi ska vara
tacksamma, tysta och tillfreds med tillvaron, och kunna avverka golfronderna på som mest
fyra timmar för en 4-boll. Vi mest äldre medlemmar, förutsättningen för klubbarnas
fortlevnad i den skala de är i nu 2024.
I Sverige är golfarnas allmänna spelstandard numera så hög
… att nästan inga når upp till den
Jag har en efterhängsen känsla av att vi Storsvenskar tror oss vara bättre golfare än vi är. Men
sanningen är väl den att vi inte har den höga spelstandard som många tror att vi har, och som
man bygger golfbanorna för. Jag förmodar att i landets alla golfklubbar är handicapstrukturen
den, att mer än 80 procent av medlemmarna har högre hcp än 18 för män och 30 för kvinnor.
Och att de spelar på banor byggda för scratsspelare, eller bättre. Med de konsekvenser det då
får för flertalet golfares resultat, självförtroende och välbefinnande. Och därmed också för
deras totala engagemang och intresse för golfen i slutänden. Anpassa därför bättre banorna
till de spelare man har och inte till de man tror att man har. Anpassa banor, regler och
krav till majoriteten av oss som spelar på dem. Då blir golfen än trevligare för flertalet.
Många banor som jag genom åren har spelat på har inte varit gjorda för spelare på min hcpnivå, därför väljer jag också bort de banorna när jag nu ska åka ut för att spela golf.
Att spela på svåra banor är en plåga för mig som har hcp över 18.
Det är som att gå i för trånga skor, eller att ständigt gå med skoskav
Det gör ont och jag blir på dåligt humör av den plåga det innebär att alltid förlora mot banan.
Jag vill inte alltid bli utmanad på det sätt som banarkitekter, banbyggare och klubbledningar
tycks tro att jag vill. Det är inte därför jag spelar golf. Men en sådan bana, Abbekås GK i min
hemkommun, var jag ändå medlem i många år. Att jag under åren inte bytte klubb berodde på
hänsyn till annat än denna min övertygelse, men nu har jag ändrat detta. Golfen för mig är en
hobby och källa till rekreation, motion, glädje, och med det syftet med min golf söker jag inte
onödigt krävande utmaningar. Utmaningar har jag ändå fullt av i mitt dagliga liv.
Abbekås golfbana ritades av en arkitekt som var närmast psykopatisk i så måtto att han
gjorde en bana som var förödande elak mot spelare på den hcp-nivå som medlemmarna i
klubben då befann sig på. Klubbledningen siktade högt över målet i tron att vi alla då tyckte
att det var kul att spela på en bana där man ständigt var förloraren.
Men inte alla ville plåga sig själva på det sätt som vi tvingades till där, och många lämnade
klubben i protest mot "tyranniet" och sökte sig till mer vänligare golfklubbar och banor.
Banan upplevdes som svår, den var nerlusad med bunkrar som
omöjliggjorde att bra spelade bollar kunde rulla in på green
Vi var tvungna att lobba in bollarna, vilket inte var en given konst för oss med höga hcp.
Hade vi minsta oflyt, vilket vi nästan alltid hade, hamnade vi i den första bunkern, sedan i den
andra, i den tredje och så vidare. Många av greenerna var dessutom kraftigt ondulerade så att
det knappt gick att få stopp på bollarna när vi väl fick in dem på green. Där var greener ovala
som ägg där bollen rullade av även vid precisa inspel. Dessutom tilläts ruffen att växa sig
meterhög på delar av banan, vilket förmörkade tillvaron för alla oss som spred våra bollar.
Varför banan var så svår var det inte många som insåg, och det är det fortsatt många som
inte gör. Men det är inte de medlemmarna som har makten att bestämma över vad som ska
55
