blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 153
De tre småsyskonen som står kvar i solen på tunet växer
så småningom upp … och blir giftasvuxna
Lilly, gifter sig med staboen/stadsbon, Gustaf, från Karlskrona, de får två flickor: Solveig och
Inger. Chapman, gifter sig med Britta från Brändabo, Torsås, de får tre barn: Sören, Lillemor
och Lilian. Aina, gifter sig med Brittas bror Birger, de får två barn: Nils Albin och Els-Mari.
Aina hade sedan tidigare två "oäktingar", som det "antyds" i kyrkboken: Stig och Siv.
Stig är jag som har skrivit detta. Aina är min mor. Karl, Arvid, Ture var mina morbröder, Anny var min moster.
Resan till Garpen går bra, och den rikliga färdkosten räcker hela vägen
Väl framme i Bergkvara hamn hämtas de upp av fyrvaktare Sjöholm, som i sin motorbåt tar
dem ut till Garpen. Lite senare på lördag eftermiddag kör Sjöholm de tio ungdomarna in till
Dalskär, så att de kan ta del av festligheterna som pågår där. Trötta, men glada, återkommer
de till Garpen runt klockan halv elva på lördagskvällen. Då är Garpens Fyr tänd och kastar sitt
trygga blinkande sken långt ut över Kalmarsund, över till Öland ... och ner till Kristianopel.
Det har varit en lång dag, och mycket har hänt
som de tidigare aldrig har varit med om
De lägger sig och sover ovaggade till långt fram på förmiddagen morgonen därpå: den olycksaliga söndagen den 26 juli. På eftermiddagen ska de ännu en gång åka in till Dalskär för att
festa, för att dolja, som det sägs i östra Blekinge. Fyrvaktare Sjöholm ska göra ännu en tur
med motorbåten och ungdomarna, men först ska han utföra en annan transport. En transport
som dessvärre drar ut på tiden.
Ungdomarna är ivriga att komma ista, och de bestämmer sig för,
att i stället för att vänta på Sjöholm, ska de segla in till Dalskär
med den lilla segelbåten som ligger vid bryggan på Garpen
Sjöholms lue, Evald, brukar vara ute och segla med den båten på dagarna. Han är, trots sina
endast 14 år, ansedd för att vara en duktig seglare, och han ska vara skeppare ombord.
Så, mot bättre vetande, tränger sig tio glada och förväntansfulla ungdomar ihop sig i den lilla
segelbåten och ger sig av. Ombord finns inga livvästar (!) och bara Sjöholms tre barn kan
hjälpligt simma. Då är klockan tio över fyra på eftermiddagen söndagen den 26 juli 1925.
Det är varmt, det är kvavt, det är åska (!) i luften
Evald hissar segel och sätter kurs mot Dalskär, som ligger inom synhåll ett par kilometer bort.
Den lilla segelbåten är kraftigt (!) överlastad. Den är rickalös/ostadig - och ligger djupt i
vattnet. På stranden på Garpen står Sjöholms fru Siri, mor till Elsie, Karin och Evald och
vinkar orolig och ängslig adjö till ungdomarna. Hon ser illavarslande tecken i skyn - och hon
anar oråd. Hon försöker få dem att vänta på att Sjöholm ska komma tillbaka med motorbåten,
och säger: De är möet säkrare ad auka i motorbauten än i segelbauten.
Men, de är som ungdomar är mest: de gör som de vill - och efter ejet hue/eget huvud.
De ger sig ista och har kommit en bit ut i sundet när åskan (!) drar upp
… och det hastigt börjar att blåsa
Vinden fyller seglet mer än nock/tillräckligt, ungdomarna är ivriga, glada och totalt omedvetna och okunniga om den snabbt annalkande faran som nu hotar dem.
De skrattar och är upprymda, för nu går det minsann undan i den byiga friska vinden
- och snart ska de vara framme vid Dalskär, och inne på festområdet.
153